Så tyst det blev nu när mina barn återvände till skolan.

Jag har massor av jobb men jag sitter här… Och saknar dom redan.

Och så slår tanken mig, den som kommer varje år den här tiden.

Alla barn känner inte glädje över att börja skolan efter ledighet.

Alla barn mår inte bra och utvecklas i sin skola.

Alla barn känner inte delaktighet i skolan.

Alla barn känner inte trygghet.

Alla barn känner sig inte sedda i skolan.

Eller hemma…

Alla barn har inte någon hemma som kramar om.

Som fyller kylskåpet.

Som frågar hur dagen varit.

Men det finns också barn som har föräldrar som kämpar hårt för att få ihop det ekonomiskt och som inte har tid eller ork kvar till att komma på föräldramöten.

Det finns också barn som inte har möjligheten få en nykittad garderob inför skolstarten och som möts av kontrasterna direkt när du kliver innanför skolans gränser.

Vi vet att det alltid kommer vara så, att det finns olika hem med olika förutsättningar och olika packningar i ryggsäckarna.

Men det är just därför vi behöver vara lyhörda.

Det handlar inte bara om skolpersonalen utan det handlar om oss alla vuxna.

Som skolpersonalgivetvis, som vårdnadshavare, som släkting, som vän, som tränare i olika sporter och aktiviteter, som medmänniska i ett samhälle.

Låt oss vuxna öppna våra ögon och öron lite extra mycket nu kring skolstarten och se varenda barn och varenda ungdom.

Att öka känslan av trygghet och att vara sedd innebär många gånger att minska känslan av ensamhet eller utanförskap.

Och det i sig bidrar till att vi vårdar den psykiska hälsan.

Stör ensamheten.

Få människan att känna sig i ett sammanhang.

Känna sig sedd.

Viktig.

Oavsett packningen i ryggsäcken ❤️